Det Progressiva USA

Med tanke på hur revolutionerande och socialt omskakande som dagens IT-teknologi är så är det förvånandsvärt hur få djupare IT-tänkare vi har i både USA och Sverige idag.

Stanfordprofessorn och experten på Internetjuridik Lawrence Lessig är en av de stora, en annan är Nichilas Carr som plötsligt exploderade på IT-himlen med sin bok IT doesn’t matter som skakade om rejält bland IT-folk här i Silicon Valley, som jag själv kan vittna om.

Nu har Carr skrivit en ny bok med en intressant och jag tror mycket viktig tes nämligen att:

För hundra år sedan slutade företagen generera sin egen elektricitet med ånglok och växelströmsgeneratorer och anslöt sig istället till det nybyggda elektriska nätet.

Den billiga elkraften som pumpades ut genom de nya elbolagen ändrade inte bara på förutsättningarna för företagens verksamhet. Den startade en kedjereaktion av ekonomiska och sociala förändringar som blev starten på dett moderna industrisamhället.

Nicholas Carr

Carr ser en direkt parallell till hur dagens företag nu slutar bygga upp sina egna datacentra och istället kopplar upp sig till det nya Internet med gigantiska datacentra, de s.k. datamolnen eller cloud computing som tillhandahålla av företag som Google och Yahoo.

Och precis som då så kommer den nya revolutionen att leda till omfattande ekonomiska och sociala förändringar.

Pelle Snickars har skrivit en mycket bra Understreckare i Svenska Dagbladet om Nicholas Carrs bok: SvD » Under strecket » Det globala nätverket tar över

Om fenomenet “cloud computing” och det faktum att dator och nät alltmer konvergerar har Nicholas Carr skrivit en smart ny bok, The Big Switch. Rewiring the World from Edison to Google (Norton, 278 s).

Det är både en mediehistoria över internet, dess utveckling och eventuella framtid, liksom ett slags datalogisk rundmålning av samtidens digitala informationslandskap.

Carrs företagsstrategiska huvudtes är att enskilda pc-system och lokala nätverk “ så kallade klient-serversystem “ vilka sedan ett kvarts sekel byggts upp och underhållits av företag och institutioner till ofantliga kostnader, gradvis håller på att ersättas av centraliserade och kostnadseffektiva it-tjänster levererade direkt över internet. Amazon och Google ligger givetvis i framkant.

Nicholas Carr, som har isn egen webbsajt är en namn att lägga på minnet. Han skriver bra, behärskar teknologin och kan se skogen utan att fastna i träden.

Det här är en viktig bok som alla IT-intresserade bör läsa. Och inte minst, Pelle Snickars har skrivit en mycket bra undersreckare.

USA är opinionsundersökarnas förlovade land. Inget annat folk på denna jord har fått sina opinioner mätta och analyserade så mycket som amerikanerna.

Som nu när 80% av alla amerikaner säker att USA är inne på fel väg och att USA måste förnya sig och sedan entusiastiskt stöder John McCain, en 72:årig republikan som är en av George Bush trognaste vapendragare.

Säg inte att amerikanerna inte är logiska.

En av dagens hetaste opinionsundersökare John Zogby har skrivit en popsykologisk bok om hur USA kommer att se ut i övermorgon när dagens unga generation, läs John McCain och den Kristna Högern i form av den bibelgalna och skjutglada tokhögerdamen Sarah Palin tar över Vita Huset.

Det här är en feel-good-bok som med rätta har fått kritik för den andlösa positivism med vilken Zogby målar upp en bild av idel idealistiska unga amerikaner som verkligen, zogby lovar, bryr sig om sitt samhälle och omvärlden. Ja även omvärlden även om de inte vet var den ligger, Zogby lovar.

Men trots att det här är en sån där andlös bok som lika gärna kunde ha skrivits av våra vänner på Timbro efter några timmars supande på krogarna kring Sturen så är den intressant inte så mycket för vad den säger om USA:s framtid utan vad den säger om hur amerikanerna idag ser sig på själva och sin framtid. Och om man skall vara rättvis till Zogby så är det ju trots allt det som han mäter.

John Zogby ser in i framtiden

Joe Queenan recenserar Zogbys bok i New York Times om Book Review - ‘The Way We’ll Be,’ by John Zogby - Review - NYTimes.com

‘My surveying shows that we are in the middle of a fundamental reorientation of the American character away from wanton consumption and toward a new global citizenry in an age of limited resources, Zogby declares.

And if his numbers are to be trusted, things are going to be absolutely peachy. Racism is headed for the ashcan of history, as is greed. Blogs are going to clean the mainstream media’s clocks, thereby rescuing some of the world’s most admired forests.

…

The best news of all is that in the years to come, smear campaigns, bogus “truth squads” and cynicism in general will no longer be effective weapons in politics — i.e., you can fool some of the First Globals some of the time, and most of the First Globals all of the time, but you can’t fool all of the First Globals all of the time, because First Globals have more sophisticated plate tectonics than their parents.

Alternativa enerkikällor är inne och våltäkt av miljön är ute, YouTube och Stephen Colbert gör det omöjligt för politiker att ljuga, SUV:n är ute och energisnåla bilar inne, Mikrobryggerier kommer att undergräva etablerade bryggerier som Budweiser / Miller och dagens unga amerikaner, de första globalt medvetna amerikanerna, kommer att bry sig om Darfur även om de inte vet var det ligger.

Det är alltså såhär som amerikanerna ser på sig själva hur litet det än har med verkligheten att göra.

Det här är en sån där bok som man läser på tåget från Uppsala till Stockholmspendeln och som stimulerar just för att den är så idealistisk.

Zogby låter ibland litet som den gamle klassiske futuristen Herman Kahn .

Allt som är kvar av Hitlers bunker i Berlin.

Det är symptomatiskt för dagens USA att just George Bush har utvidgat den amerikanska regeringens bunkersystem tills det idag är det mest utbredda i världen med det möjliga undantaget av Nordkorea och Kina.

Det var Adolf Hitler som började bygga bunkrar som Wolfschantze vid Rastenburg i Östpreussen som idag är en Polsk turistattraktion.

Greenbrier Bunker från Eisenhowertiden.

Och det var under det Kalla Kriget som USA och man antar Sovjetunionen började bygga sina bunkersystem som t.o.m. fick den tyska generalstabens stora Maybachbunker att likna ett litet HSB-skyddsrum från svenskt 1950-tal.

Bush-regeringens bunkersystem har ett täcknamn, Continuity of government som skall göra det möjligt för flera tusen regeringstjänstemän att gömma sig under jorden i jättelika bunkersystem som det vid Raven Rock i händelse av ett hot mot regeringen.

Bush-regeringens gigantiska bunkersystem ligger runt Washington men också på andra platser som US Strategic Command Underground Command Center på Offutt Airforce base i Nebraska där president Bush skräckslagen gömde sig omedelbart efter terrorattacken den i September 2001.

Det är rätt märkligt att Hitlers bunkermentalitet faktiskt ut frodats under de senaste decennierna och nu har producerat bunkerkomplex bl.a. i USA som skulle få “Ledaren” att svimma av avund.

Jan Lewenhagen skriver i Dagens Nyheter om Erich Honeckers bunkersystem i det forna DDR:Sista turen i Honeckers bunker

Experition i Maybachbunkern i Wünsdorf utanför Berlin.

Vi står längst ned i kontrollrummet på den tredje våningen, 24 meter under jord. Paneler med tusentals lampor, knappar och reglage längs väggarna. Guiden pekar på en plåtlåda med en växelspak. Läge 1 var vardag. Läge 2 var skarpt, det gick inte att komma till eller från bunkern, det fanns dock tillräckligt med reserver för att 400 personer skulle överleva i 14 dagar. Läge 3 var katastrof, kärnvapenkrig. Bunkern slöt sig hermetiskt, invånarna hade 36 timmar på sig. Guiden, som var tio år när muren föll, talar fortfarande i termer av “vi” och “dom”.

Den här bunkermentaliteten syns även i att när presidenten reser så åtföljs av flera tusen säkerhetsmän och att flygtrafiken över delar av USA omdirigeras när han är uppe i luften.

Man undrar hur många hundra år vi måste vänta tills turister kan ges tillträde till Bush-regeringens bunkersystem precis som vi idag kan bese Hitlers och Erich Honeckers bunkrar.

Det här verkar vara en internationell trend. Vem vet idag att vem som helst på Erlanders tid kunde gå upp till Rosenbad och, om Erlander var på kontoret, träffa statsminister och dra sitt ärende.

Nya tider, nya seder. Idag är vi alla massavlyssnade för att försäkra president Bush och statsminister Reinfeldt att vi inte utgör den minsta fara för regeringen och att de kan hålla sig ovanför jord.

Här i USA har man t.o.m. infört små “free-speech zones” långt bort från var presidenten än råkar befinna sig där amerikaner kan protestera. Något som Fredrik Reinfeldt säkert också kommer att instifta för att få slut på protesterna mot massavlyssningen.

Säkert sover våra ledare lugnt på natten i vetskapen att de har hela underjordiska städer att gömma sig i om massavlyssningen avslöjar att folket börjat tänka osunda tankar.

Vi var uppe på Sam Franciscoflygplatsen för att hämta min svägerska från Frankrike.

San Franciscoflygplatsen är min absoluta favoritflygplats bland de större amerikanska flygplatserna. Det är lätt att ta sig in och ut och man kan t.o.m. ta tåget till planet som i Europa. I alla fall om man bor i San Francisco.

Det går faktiskt också att göra det om man bor i mellersta eller södra Silicon Valley. Man tar CalTrain till Millbrae och sen får man byta till BART till flygplatsen.

Idag blir turister till USA snabbt och effektivt införda i George Bushs stora hemliga databas med fingeravtryck, en specialtagen bild direkt på flygplatsen och givetvis information om kontokort och gud vet vad direkt från ett samarbetsvilligt EU.

Men vi som har röstat igenom Fredrik Reinfelds massavlyssning skall kanske inte klaga.

Jag undrar om dagens barn kommer att minnas sina besök på flygplatser på samma sätt som jag minns den magiska Centralen i Uppsala med de väldiga gnisslande tågen och den metalliska rösten som annonserar tåg som Sveriges egen Orientexpress, Nordpilen, till och från främmande platser som Kiruna, Ånge och det magiska Krylbo.

Tåg som ofta kom ingnisslande tidigt på morgonen inhöljda i snö med trötta resänärer som rödögda tittade ut genom fönstren.

Idag är allt antiseptiskt, planen gnisslar inte och man kan inte längre ens möta resenärerna vid gaten.

En modernare men definitivt inte en mer spännande värld, i alla fall inte på flygplatserna.

Intressant nog skrev George Elliot tror jag det var en nostalgisk essä på 1800-talet om hur hon saknade de gamla hästvagnarna som just hade ersatts av de ansiseptiska tågen.

Plus ça change, plus c’est la même chose

Under de senaste årens bloggande har jag tagit ett par tusen bilder från runtom Siicon Valley.

Jag har nu lagt ut de senaste bilderna i ett bildarkiv som är lätt att nå om du klickar på bilden längst till höger i bildraden “de senaste bilderna från Silicon Valley”. Skall byta namn på den ikonen till “bildarkiv”.

Det här arkivet börjar bli smått historiskt, speciellt de bilder jag tog för några år sen av nu svunna småhus i Cupertino.

Det här är ett försök att förnya bloggen speciellt nu när jag börjar ta alltfler videon härifrån.

Bildarkivet åskådliggör ju f.ö. övergången från bild till video.

Gå till bildarkivet, klicka på vilken bild som helst och läs originalartikeln.

Jag har som sagt betydligt fler bilder och kommer att utöka bildarkivet allteftersom.

Kommentarer välkomnas.

Klicka på Yelp.

En av de stora samhällsförändringarna som Webben har fört med sig är att proffsen får allt svårare att hävda sig mot amatörerna.

Amatörer är ofta villiga att jobba ideellt och gratis och jobbar därför ofta med mer passion och energi än de media-legosoldater som endast jobbar för pengar.

Något som Gustav II Adolf hade kunnat bekräfta för oss, han hade ju rätt stora besvär just med omotiverade legosoldater.

Som vanligt är det Silicon Valley som ligger i täten i vad man kanske kunde kalla amatöriseringen av samhället, bl.a. genom det San Francisco-baserade företaget Yelp som låter vem som helst skriva recensioner av restauranger, läkare, tandläkare, ja vilka företag som helst.

Randall Stross skriver i New York Times om webbsajten Yelp och amatörerna på webben i USA:

Fortunately, the sites that welcome customer reviews have evolved significantly. One of the best, Yelp, has replaced the cult of the anonymous amateur with a design that highlights the judgments of the exceptional few. These dedicated reviewers produce work that, in quantity and quality, increasingly approaches that of their professional forebears, and they are willing to divulge personal information about themselves.

Founded in 2005 in San Francisco and now covering 21 metropolitan areas, Yelp invites customers to review any business that has a street address. It covers most everything — doctors, carpet cleaners, tattoo parlors — but may be best known for its restaurant reviews. In the San Francisco Bay Area, for example, it covers more than 19,000 restaurants; in New York City, more than 8,600.

Det här är början på vad som med tiden kommer att vända upp och ner på den gamla samhällshierarkin. Bloggare, Wikipedia-författare, restaurangrecensör, videobloggare, om du känner för nått behöver du inte längre ställa dig in hos Bonniers eller Nomenklaturan för att få utlopp för dina intressen.

Känslan är befriande, som jag själv kan vittna om när välmenande släktingar föreslog att jag skulle skriva en insändare i Gävle Dagblad. Ni förstår inte, svarade jag, jag har min egen tidning, jag skriver där.

Det här är en viktigare utveckling än man skulle tro för allteftersom datorerna blir allt kraftigare och kan utnyttja applikationer i Googles stora datamoln så ökar amatörernas ställning visavi proffsen.

Proffsen är död, länge leve amatörerna, de nya proffsen.

USA:s framtidshopp.

Den republikanske Olkahomasenatorn Jim Inhofe är bara en av miljoner amerikaner som kommer att rösta på Senator John McCain för att han “älskar USA” och för att Barack Obama inte gör det.

Givetvis kan inte en blatte med ett konstigt namn älska USA lika mycket som en 72:årig vit politiker, så utgången av presidentvalet är så gått som given.

Det här är så sjukt att man känner sig illamående, men det här är dagens USA där det enda sättet man kan visa att man verkligen tokälskar USA är att göra en imitation av dagens Sverigedemokrater.

Jim Myers skriver om USA-valet i Tulsa World om hur Barack Obama helt klart inte älskar USA lika mycket som ha borde: Inhofe says patriotism question will sink Obama

U.S. Sen. Jim Inhofe predicted voters’ uncertainty over whether Barack Obama really loves his country will help Republicans win the White House again in November.

…

Inhofe made his comments at a breakfast for the state party’s delegation earlier this week at the Republican National Convention.

…

Regardless of what polls show, Inhofe said, voters will have to ask themselves a question once they get behind the curtain in the voting booth on Election Day.

“Do you really want to have a guy as commander in chief of this country when you can question whether or not he really loves his country?” he asked.

“That’s the big question.”

Tyvärr tror jag att Inhofe och de andra amerikanska högerextremisterna har rätt och att USA kommer att vända Obama ryggen. Orsaken är att ingen på den demokratiska sidan i sin tur vågar ifrågasätta McCains nationalism.

Kanske om Obama lovar att bomba Ryssland att folk verkligen tror att han är nationalistisk nog.

Vi för se, det finns många positiva saker i USA men det är ändå en helt främmande värld för mig måste jag erkänna.

Jag blir aldrig klok på de här människorna. Det är som att leva på en annan planet eller i 1930-talets Tyskland. USA über Alles. Och det verkar bara bli värre allteftersom USA:s makt i världen dalar.

Elisabeth Smisk i tonåren på Salabacksgatan 55 i Uppsala.

Varning,inte för de yngsta!

Min stora ungdomskärlek hette Elizabeth Beatrice Smisk och bodde med sin mamma på Salacksgatan 55 i Uppsala, två trappor upp till vänster.

Elisabeths mamma drev en liten nedsliten stövelaffär i hörnet av Vaksalagatan och Väderkvarnsgatan
som blev populär bland kavalleristerna på K1 och även för Livgardet till häst från Stockholm som brukade komma upp med pendetåget från Stockholm och stå och drälla i butiken på jakt efter nya läderstövlar som Elisabeths mamma importerade från överskottslagren i Engand och Tyskland.

Överste Wallander och den Beridna Högvakten.

Livgardet till Häst anfördes då ännu av den legendariske överste Wallander som fattade tycke för Elisabeths massiva mamma Rigmor.

Gammal annons för stövelfetishister från Rigmor Smisks stövelaffär.

Rigmor Smisk var inte en kvinna som man tog var man satte henne. Högröstad så väl som högbröstad hade hon en minnesvärd punchkväll på Gyllene Freden för många år sedan förfört hela första skvadronen av Svea Livgarde till Häst.

Märsta

Överste Wallander, som står staty i födelseorten Juhonpieti strax öster om om Pajala var den siste store kavalleristen i Sveriges månghundraåriga kavallerihistoria och även som alltför många kavallerister på den tiden, en stor stövelfetishist.

Hans största önskan i livet var att köpa, eller om inte det gick, helt enkelt stjäla de kavalleristövlar som den fete general Ludendorff hade burit i slaget vid Tannebgerg i Augusti 1914.

Stövlar som fanns bakom lås och bom i det stora stövelmuseet på Landschaftstrasse i Munchen.

I ett desperat försök att snyta stövlarna från under ögonen på tyskarna så hade Wallander värvat 24 mannar från Den Beridna Högvakten för att resa ner till Munchen under Oktoberfest och bryta sig in i stövelmuseet och ta rasket. Varje stövelfetishists önskedröm.

General Ludendorff på gott humör.

Utrustade med en reskassa han hade “lånat” av Rigmor Smisk tog han och mannarna pendeltåget till Stockholm på väg till Munchen som Överste Wallander hade en vag aning om låg någonstans söder om Södertälje.

“Så djävla långt kan det ju inte vara” sade överste Wallander och han fick mycket riktigt rätt, för redan i Knivsta utbröt det myteri bland manskapet när de upptäckte att de dollarsedlar som överste Wallander hade givit dom var Monopolpengar och i Märsta kom polisen.

Elisabeth Smisk i mogen ålder.

Det visade sig vara min älskade Elisabeth Smisk som hade ringt polisen för att förhindra att hon blev styvdotter till överste Wallander.

Eugene Ask joddlar i Alperna

Tyvärr blev det ingenting av vår stora kärlek och Elisabeth Smisk gifte sig sedemera med joddelkungen Eugene Ask och bytte namn till Beatrice Ask och gick med i Moderaterna.

Klicka på bilden.

Det finns inte mycket kvar av den svenska välfärdsstaten som en gång skapades av Tage Erlander och Gustav Möller. Idag kan du inte vänta dig att samhället skall komma till din undsättning om du blir sjuk eller förlorar jobbet. Det är ditt problem, ingen annans.

Samhället, det är Fredrik Reinfelds massavlyssning av dig och de dina för att försäkra sig att du inte tänker några tankar som du inte får tänka.

Det är också enda gången som du kan räkna med att få se farbror staten, när han kommer och låser in dig för att du inte passar in i det nya fria Sverige.

Väggmålning från Federal Theater Project i Portland i Maine.

Men en gång för länge sedan såg både Sverige och USA helt annorlunda ut, för den svenska Välfärdsstaten var en nästan exakt kopia av Franklin D. Roosevelts New Deal och Nick Taylor Nick Taylo har skrivit en mycket läsvärd bok om en av hörnpelarna i The New Deal, Works Progress Administration American-Made — The. Enduring Legacy of the WPA: When FDR Put the Nation to Work.

Boken som är på 630 sidor berättar den rörande historien om hur Roosevelt och demokraterna satsade miljardbelopp på att ge USA:s miljoner arbetslösa en chans till ett bättre liv genom nya statsfinansierade jobb. Tills den amerikanska ekonomin kunde stå på egna bör tilläggas.

Det här var ett historisk initiativ som jag inte tror är allmänt känt i Sverige där vi knappast kan vänta oss att Jan Björklund tillåter att dagens unga får lära sig sånt trams om USA och Sverige.

Men historien kring WPA är oerhört viktig för WPA är ett av de absoluta hatobjekten för dagens nyliberaler både i Sverige och USA.

Elinor Teele recenserar American-Made by Nick Taylor - Hardcover - Random House i California Literary Review

Väggmålning i Memphis målad av burton Callicot och sponsrad av Works Progress Administration.

If you’ve traveled the nation’s highways, flown into New York’s LaGuardia Airport, strolled San Antonio’s River Walk, or seen the Pacific Ocean from the Beach Chalet in San Francisco, you have experienced some part of the legacy of the Works Progress Administration (WPA) ”one of the enduring cornerstones of Franklin D. Roosevelt’s New Deal.

When President Roosevelt took the oath of office in March 1933, he was facing a devastated nation. Four years into the Great Depression, a staggering 13 million American workers were jobless and many millions more of their family members were equally in need.

Väggmålning i Dallas i Texas sponsrad av Works Progress Administration.

Franklin Delano Roosevelts Works Progress Administration varade i åtta år och investerade $11 miljarder dollar åt 8,8 miljoner arbetslösa män och kvinnor i USA.

De arbetslösa byggde vägar, dammar, broar, tunnlar och flygplatser. De dämde floder, gjorde leksaker, sydde kläder, lagade miljontals heta skolluncher.

Man skapade ett konst-program, spelade konserter, iscensatt skådespel, målade väggmålningar, gladde barn med cirkusar, skapade ovärderliga guideböcker.

Än idag, mer än sextio år efter att WPA har upphört att existera finns det nästan inget område i USA som inte bär några synliga märken av det här unika programmet: Works Progress Administration.

I det har sammanhanget är det också viktigt att påminna om att Susan Quinn har skrivit vad som nästan är en följeslagare till Nick Taylors bok, Furious Improvisation: How the WPA and a Cast of Thousands Made High Art out of Desperate Times som som förlaget skriver:

Den här boken är ett levande porträtt av det turbulenta 1930-talet och Rooseveltregeringen sett genom WPA: Federal Theater Project.

FTP lyckades skapa en plattform för några av de mest uppfinningsrika och banbrytande theaterstyckena på 1930:talet. Det var ett djärvt experiment till stöd för konsten som elektrifierade publiken med spännande och kontroversiella pjäser som Woodo Macbeth och The Cradle Will Rock som som trotsade segregationen och att satte strålkastarljuset på sociala orättvisor.

De här två böckerna borde läsas på högstadiet i Sverige, i varje fall i urval, för det är omöjligt att förstå dagens USA och Sverige om man inte förstår varifrån vi kommer och därför vart vi är på väg. Till ett samhälle där du har total frihet därför att allt vilar på dina axlar.

Idag står USA återingen inför en gigantisk finansiell kris och USA skulle kunna lära sig mycket av FDRs djärva program för så länge sedan.

Man kan undra om det blir Nordpolsisarna eller Palestina som kommer att försvinna först, sanningen är väl att båda försvinner ungefär samtidigt.

Det här är ett fall där så gott som alla politiska partier från den Kristna Högerns Sarah Palin till Barack Obama och Joe Biden i USA för att inte tala om de svenska Folkpartisterna står sida vid sida med de Israeliska “bosättarna”.

Men samtidigt som Palestina smälter under den snabbt utvidgade israeliska koloniseringen, som verkar vara huvudmålet för Bush-regeringens “fredssträvanden” så publiceras faktiskt en del böcker om det döende Palestina här i USA.

Saree Makdisi, han är amerikan trots namnet, är engelsk-lärare på det prestigefyllda UCLA, alltså University oc California at Los Angeles.

Han har skrivit en mycket bra bok som tar upp frågor som systematiskt mörkas i Sverige, för att inte tala om USA, som den här, sid. 116:

Things took a turn for the worse in 2003, when the Israeli parliament enacted a law which,on a renewable temporary basis, prohibits Palestinian residents of the occupaied terrirories who are married to Israeli citizens or Jerusalem residents from acquiring Israeli citizenship or residency status; thus it denies them the right to live with their spouses and children in Israel or Jerusalem. The law does not affect Jewish residents of the occupied terrories (i.e. settlers) , or immigrant Jewish spouses of Israeli citizens, who are eligible for instant citizenship…

Delinda C. Hanley recenserar Palestine Inside Out. An Everyday Occupation i Washington Report on Middle East Affairs.

Just dealing with the occupation requires an inordinate amount of work, he pointed out. Palestinians’ interior lives, their personal lives, are policed and regulated by occupation. Makdisi proceeded to read gut-wrenching examples, including a passage about Fareed, a 39-year-old father of two who is stopped for hours at a checkpoint with his family for no reason. Another passage describes Samira’s dilemma as she tries to renew her residency permit to stay in her birthplace, Jerusalem. If she were Jewish she’d be granted immediate residency, Makdisi noted. “One population is being removed and another being moved in.”

Gazans are being starved and no one is talking about it, Makdisi added. Israel refuses to allow the import of paper, ink, and other vital school supplies. One out of three textbooks are missing. West Bank children are rattled by the time they get to school through the checkpoints, and Gazans are so hungry they are unable to concentrate. There is no room in Gaza’s universities for all its young people.

Det är svårt att läsa en sån här bok utan att förlora hoppet för hela mänskligheten. Den Israeliska ockupationen är, som Saree Makdisi visar så vidrig, så rent sadistisk att man snart inser att vi lika gärna kunde befinna oss i 1930-talets Nazityskland.

Och när man frågar vårt eget Forum för levande historia om varför de inte tar upp den här vidriga ockupationen som ju faktiskt är något som svenska skobarn borde känna till så får man inget svar. De verkar inte ha hört talas om Palestina.

Hur Många Gånger Kan Man Döda En Man? skrev Raymond Paredes-Ahlgren i en skakande skildring om sin far som mördades av Salvador Allende i Chile. Hur många gånger kan man döda ett folk? Svaret, om vi bryr oss, kan vi se i dagens Palestina, i alla fall om vi läser Saree Makdisis skakande Palestine Inside Out.