Att vara sjuk och fattig i USA är något som jag själv har erfarenhet av och det är inget jag kan rekommendera till någon.
Sjukförsäkringen är nämligen bunden till ditt företag så om du plötsligt förlorar jobbet så förlorar du samtidigt sjukförsäkringen.
Tom Daschle, Barack Obamas hälso och sjukvårdminister kommer att försöka driva igenom allmän sjukförsäkring för alla amerikaner. Motståndet kommer att bli styvt från republikanerna och även om Daschle lyckas så kommer resultatet bli väldigt urvattnat. Men ändå, det skulle vara ett viktigt steg på vägen mot ett drägligt liv för nära 50 miljoner amerikaner.
Ett intressant privat initiativ vill använda webben för att leverera telemedicin till fattiga människor på Hawaii. Människor som knappast kan väntas ha sin egen dator, men ändå, idén är sund.
Fråga, finns det redan kanske något liknande i Sverige?
Claire American Well, a Web service that puts patients face-to-face with doctors online, will be introduced in Hawaii on Jan 15.
Its first customer, Hawaii Medical Service Association, the state’s Blue Cross-Blue Shield licensee, will make the Internet version of the house call available to everyone in the state, the company said. The service is for people who seek easier access to physicians because they are uninsured or do not want to wait for an appointment or spend time driving to a clinic, said Roy Schoenberg, co-founder and chief executive of American Well Systems, which is based in Boston.
Claire Cain Miller skriver vidare att försäkringsgivare i andra stater snart kommer att erbjuda tjänsten.
Patienter använder tjänsten genom att logga in på American Wells webbplats. Läkare håller ett 10 minuters möte, som kan förlängas mot betalning och läkare kan skriva ut recept se patientens medicinska historia genom systemet.
American Well arbetar med HealthVault, Microsofts elektroniska journal- service och ActiveHealth Management, ett dotterbolag till Aetna, som läser av patientens sjukdomshistoria för luckor i deras tidigare vård och varnar läkare.
Hälsoplanen för Hawaii har 700000 medlemmar som får betala $ 10 för att använda tjänsten. Försäkringsgivaren kan också erbjuder tjänsten till oförsäkrade patienter för $ 45.
Det här är ett intressant initiativ och kan kanske utvidgas för att även hjälpa de fattiga människor i tredje världen som på ett eller annat sätt bor i närheten av någon myndighet som har tillgång till en dator och Internet.
En av förutsättningarna till att det israeliska angreppet på Gaza skall lyckas är att alla kameror hålls borta och alla vittnen tystas.
Ali Esbati har vidarebefordrat den norska läkaren Mads Gilberts ögonvittnesskildring från Gaza:
De bombet det sentrale grønnsakmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadde, 20 drept, alt kom hit til Shifa. Hades! Vi vasser i død, blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig. Nå hører vi tanks. Fortell videre. Alt. GJØR NOE! GJØR MER! Vi lever i historieboka nå, alle! Mads G. 4.1.09 13:50 Gaza.
En sak som Juan Cole också nämner är också det mycket stora antalet svårt sårade barn i Gaza Of 2500 wounded, 50% are women and children. Doing surgery around the clock. There are injuries you do not want to see– children coming in with open abdomens, with injured legs, we had to amputate both of them. This is a war on the civilian population of Gaza. It is a very young population. They cannot flee. They are fenced in. They are bombing one and a half million people in a cage.
Däremot säger man vad jag kan se ingenting eller mycket litet om att Israel har skjutit vita fosforgranater mot Gaza> som bränner ihjäl de människor som kommer i närheten.
Det är svårt att säga hur länge det alltmer urskiljningslösa angreppet kommer att fortsätta. Obama svärs in den 20:e Januari så man har åtminstone två veckor till på sig. Men det är sedan långtifrån säkert att Obama kommer att göra något före det israeliska valet den tionde Februari.
Och hur som helst så kommer Obama och hans regering att få brottas med den värsta ekonomiska krisen sedan den Stora Depressionen. Jag har svårt att tro att man kommer att göra något annat än att skicka ännu en delegation till Israel på mycket länge.
Jag tror själv inte att Obama har något direkt emot det israeliska anfallet som sådant, vad han däremot säkert inte tycker om lika litet som EU är att så många ögonvittnen kan kommunicera med omvärlden om det fruktansvärda lidandet i Gaza.
De kan på sikt komma att tvinga Israel att stoppa offensiven.
[tags] USA, Irak, Iran, Israel, Syrien, Mellanöstern, Palestina, Palestine, Kriget mot Terrorismen, Gaza, Arab-Israeli Conflict, Hamas, Israel And Hamas, Israel Attacks Gaza, Israel Invades Gaza, Israel Troops Invade Gaza, Israeli Troops Gaza, World News [/tags
Till skillnad från så gott som alla andra stater i världen har Israel ett djupgående problem som härstammar från det faktum att staten är en öppet etnisk-religiös stat. Så här står det t.ex. på den israeliska ambassadens hemsida: Varför är Israel en judisk stat?
Israel är en judisk stat med en stor arabisk minoritet. Denna minoritet som är ca 29 % av befolkningen, är likaberättigad inför lagen och lever i frihet och har religionsfrihet. Staten Israel har tillkommit som det judiska folkets självständiga stat i dess urgamla hemland, en judisk stat med rätt till självbestämmande.
Så allt tal om fred med palestinierna strandar omedelbart på det faktum att en sådan fred måste garantera att palestinierna aldrig på något sätt kan få en majoritet i Israel.
Men som det ser ut idag är det bara en fråga om några decennier för det är inte bara så att palestinierna i själva Israel har högre födelsetal än israelerna, det är också så att globalisering har lett till att allt fler israeler bosätter sig utomlands. Tanken att alla människor av judisk börd skall bo i samma land ter sig alltmer föråldrad speciellt för de unga israeler liksom svenska vill uppleva världen.
Det är någonting som jag själv ser runt omkring mig här i Silicon Valley där man hör hebreiska talas i vart och vartannat gathörn. En klar majoritet av alla de ryssar och ukrainare som bor här i Silicon Valley är också av judisk börd som har valt Silicon Valley över Israel.
Jewish communities are economically thriving and well integrated in the industrial democracies, and there are significant pull factors encouraging Israeli emigration. Some Israeli demographers think that if one counts the second generation, there are 900,000 Israelis outside of Israel. There are as many as 200,000 Jews now in Germany, mostly from the former Soviet Union, who preferred to go there rather than to Israel.
During the Second Intifada or Palestinian uprising, in some years Israel’s retention rate of new immigrants fell to unheard-of low levels. Some 50 percent of American immigrants to Israel have returned to the US,and Israel has lost nearly 10% of its one million Russian immigrants.
Juan Cole skriver att “det långsiktiga problem som Israel har är att dess idoga kolonisering av Västbanken har gjort en tvåstatslösning nästan omöjligt och har förvandlat Israel till en Apartheidstat. Och om man utövar Apartheid länge nog, så riskerar man bojkotter och sanktioner.
Och om Israel förhindrar etablerande av en palestinsk stat så innebär det sannolikt att palestinierna alla kommer bli israeliska medborgare.”
När man talar om fred mellan Israel och Palestina så börjar problemen alltså hopa sig redan från första början. Vad USA, EU och Israel lägger på bordet är precis den Apartheidlösning som en enad värld förkastade för Sydafrika.
USA har heller aldrig, som man ofta hör i EU och Sverige, “medlat” mellan Israel och Palestina. Sanningen är, som Aaron David Miller skriver i Newsweek, att det alltid har varit USA och Israel som först har enats om ett utspel och sedan presenterats till palestinerna.
Eftersom Miller har varit rådgivare till både demokraterna och republikanerna under 25 år i de Mellanösternförhandlingarna och kan problemet på djupet så är det förvånansvärt att den sanningen inte är bättre känd.
Miller skriver t.ex. “så är det bosättningsfrågan. Under de 25 år som jag har arbetat med den här frågan under sex utrikesministrar, så kan jag inte minns ett enda möte där vi hade en seriös diskussion med en israelisk premiärminister om de skador som bosättningsverksamheten, inklusive konfiskering av mark … och rivning av bostäder - har åsamkat fredsprocessen.”
The departure point for a viable peace deal—either with Syria or the Palestinians—must not be based purely on what the political traffic in Israel will bear, but on the requirements of all sides. The new president seems tougher and more focused than his predecessors; he’s unlikely to become enthralled by either of Israel’s two leading candidates for prime minister—centrist Foreign Minister Tzipi Livni, or Likudnik Benjamin Netanyahu. Indeed, if it’s the latter, he may well find himself (like Clinton) privately frustrated with Netanyahu’s tough policies. Unlike Clinton, if Israeli behavior crosses the line, he should allow those frustrations to surface publicly in the service of American national interests.
Quantcast
The issue at hand is to find the right balance in America’s ties with Israel. Driven by shared values and based on America’s 60-year commitment to Israel’s security and well-being, the special relationship is rock solid. But for the past 16 years, the United States has allowed that special bond to become exclusive in ways that undermine America’s, and Israel’s, national interests.
If Obama is serious about peacemaking he’ll have to adjust that balance in two ways. First, whatever the transgressions of the Palestinians (and there are many, including terror, violence and incitement), he’ll also have to deal with Israel’s behavior on the ground. The Gaza crisis is a case in point. Israel has every reason to defend itself against Hamas. But does it make sense for America to support its policy of punishing Hamas by making life unbearable for 1.5 million Gazans by denying aid and economic development? The answer is no.
Miller skriver vidare att Obama inte som alla presidenter hittills har gjort får ge Israel vetorätt över alla amerikanska fredsförslag:
This means not road testing everything with Israel first before previewing it to the other side, a practice we followed scrupulously during the Clinton and Bush 43 years.
Hur troligt är det att Obama kommer att försöka, hur troligt är det att han kommer att lyckas?
Men tanke på den nyckelroll som Kongressen spelar här i USA och det fatum att den till över 90% reservationslöst stöder Israel och att den Kristna Högern, USA:s kanske starkaste påtryckargrupp gör detsamma så är Obamas manöverutrymme ens om han skulle vilja, inte speciellt stort.
Det är två år kvar till bästa kongressval och jag har oerhört svårt att se att Obama skulle riskera en demokratisk valseger bara för att hjälpa de impopulära palestinierna. Det finns inga som helst röster att inhösta genom att hjälpa dom.
Det mest troliga är därför att Obama kommer att hålla några tal, lägga fram några förslag som Israel kommer att ändra på till oigenkänlighet och att ingenting kommer att förändras utom att det kommer att bli fler israeliska kolonier på Västbanken och fler svultna och döda palestinier i Gaza.
Fred kommer först när alla inser att vad som behövs är en enstats- och inte en tvåstatslösning och det är antagligen minst 50 år och flera stora krig kvar tills dess.
När man har bott här i Silicon Valley i några år, jag är snart inne på mitt 22:a, så vänjer man sig snart vid de domedagsröster man med jämna mellanrum hör eka om att dalen är på väg att förlora sin ställning som världens IT-Mekka.
Silicon Valley har alltid gått upp och ner men man verkar ha en förvånansvärd förmåga att komma igen, som nu senast med Web 2.0 och företag som Facebook och Twitter.
En något allvarligare fråga är hur teknologiskt värdefulla de här Web 2.0- företagen verkligen är och hur mycket de hjälper USA att behålla det teknologiska försprånget över sina konkurrenter, främst EU och Kina.
De nya produkterna är byggda ovanpå ett tunt lager av Ruby On Rails, Python eller PhP och med en rätt enkel databas.
“The cost of entry”, inträdeskostnaden är låg och utländska och amerikanska företag kan lätt konkurrera, speciellt från länder med bättre bredband och IT-undervisning än USA.
Steve Hamm skriver i BusinessWeek om de senaste farhågorna om Silicon Valley：
Startups and venture capital are just part of the issue. Federal funding of advanced computer science and electrical engineering research has dropped off sharply since the late 1990s, as has the number of Americans pursuing computer science degrees. And large technology companies are putting less emphasis on basic research in favor of development work with quicker payoffs. “We’re off-balance. Everybody is thinking short-term,” warns Judy Estrin, former chief technology officer at networking giant Cisco Systems (CSCO). She just came out with a book, Closing the Innovation Gap, that’s a call to arms for the U.S. technology sector.
Steve Hamm skriver att Silicon Valley har varit världens mest fruktbara laboratorium för informationsteknik innovation i mer än 40 år. Men Judy Estrin, Andy Grove, och andra kritiker blir alltmer oroliga för att Silicon Valleys och hela USA: s högteknologiska industri, är i farozonen. Detta kan få stora konsekvenser för den framtida amerikanska produktiviteten, sysselsättningen och den nationell konkurrenskraften.
Dessa problem har, skriver Hamm, grott i år, men de har förstärks av den ekonomiska nedgången.
Jag är övertygad om att Silicon Valley kommer att komma igen, men jag är samtidigt övertygad om att andra IT-städer kommer att konkurrera. Seattle är ett exempel som jag känner rätt bra, andra IT-städer ligger i Dublin, Kista, Bangalore, och platser som de flesta inte känner till som Krakow.
Lennarts introduktion： Webben erbjuder ett gigantiskt smörgåsbord av möjligheter att träffa människor och lära känna andra länder. En organisation som kombinerar både möjligeterna är CouchSurfing.com där man kan annonsera ut en soffa eller ledig säng om någon är intresserad av att ta vägarna förbi och stanna någon eller några dar.
Man inte bara sparar på resekostnaderna man får också förhoppningsvis en massa vänner och direktkontakt med folk på orten på kuppen. Och, som ni kan se på CouchSurfings hemsida, dom har medlemmar på platser som Iran, Zimbabwe, Fiji, Pitcairn Island och t.om. Gaza !. En som är medlem är Jakob Nykvist som skriver om sina erfarenheter:
Jag gick med i CouchSurfing.com våren 2008. Främst på grund av inspiration från min syster som redan var medlem. Hon har bland annat berättat om en helg när hennes lägenhet fylldes av klassisk musik.
En tjej från Wien som skulle spela upp för Göteborgsoperan övernattade hos henne och provspelade i hennes lägenhet.
Själv har jag haft besök från Frankrike, Tyskland och Kanada. Alla har varit mellan 20 och 30 år (själv är jag 28). Från Frankrike fick jag besök av två killar som pluggade till ingenjörer men var på rundresa i
Sverige under en del av deras sommarlov. Från Tyskland har jag haft besök av en tjej från Dresden och hennes brorsa. Hon pluggade i Kalmar men hade brorsan på besök så de gjorde en visit till Göteborg.
Senare fick jag besök av en kompis till henne som också kom från Dresden. Besök från Tyskland är alltid roligt eftersom jag har jobbat där ett tag och gärna övar på språket. Från Kanada fick jag besök av en kille som har jobbat ett par år på General Motors i Tokyo. Detta var intressant då jag själv jobbar inom bilindustrin.
Förutom Matt från Kanada har alla mina besökare stannat en eller två dagar. Detta har varit på vardagar. Som värd kan man bestämma vilka “regler” som skall gälla. Till exempel huruvida man vill ge en nyckel till besökarna och låta dem stanna i lägenheten när man själv inte är hemma. För mig har det varierat lite. Ofta har jag faktiskt lånat dem en nyckel när jag hunnit “lära känna dem” lite, har funkat bra hittills.
CouchSurfing möte i Walt Disney World
Matt (kanadensaren) blev ett litet specialfall. Han skulle påbörja en master på Chalmers i Göteborg och behövde därför ett boende några dagar för att hitta något långfristigt. Detta är dock inte helt lätt i
Göteborg. Jag erbjöd därför Matt att bo hos mig tills han hittat något, vi kom överens om att han skulle hjälpa mig lite med hyran. Var ganska trevligt att ha en inneboende ett tag, man kunde t ex komma hem till en färdiglagad middag då och då. Dessutom öste jag ur mig frågor om allt möjligt i Japan och Kanada. Han stannade en månad.
Med de andra besökarna har jag inte hunnit göra så mycket, jag har ju jobbat på dagarna och träffat de på kvällen. Ofta har det blivit att vi har ätit mat, antingen hemma hos mig eller på någon restaurang.
Efter att man har haft ett besök betygsätter man varandra på CounchSurfingsidan. Man kan alltså se om något har varit en bra gäst/värd tidigare. Alla har dessutom en profil upplagada där man kan
skriva lite om sig själv. Denna är ganska viktig för att skapa förtroende så att man “vågar” släppa in någon i sitt hem. Också hur förfrågan i sig är formulerad avgör om jag vill ta emot besökaren eller inte.
Couchsurfing möte i Dublin.
Under våren, sommaren och början på hösten fick jag många förfrågningar om övernattning som jag inte kunde svara ja på då jag själv var upptagen. Åldern på dessa har varierat, från 20 till 40 år.
Främst från Europa, men också Nordamerika och Asien. Under hösten/vintern har det varit väldigt lugnt med förfrågningar.
Jag har ännu inte utnyttjat CouchSurfing i motsatt riktning, dvs själv övernattat i en främmande stad. Ser fram emot att göra det. Jag har ingen direkt kontakt med de som har övernattat hos mig. Om jag skulle besöka någon av deras städer skulle jag säkert försöka skicka en förfrågan.
Sammanfattningsvis har CouchSurfing varit positivt. Om ni vill prova så kom ihåg att ni själv avgör vem ni vill låta övernatta och att ni kan sätta “reglerna”, dvs hur länge de får stanna osv.
Den 16 svenska mil långa Russian River i norra Kalifornien hette ursprungligen Ashokawna, men sedan kom spanjorerna och förintade den indianska Pomo-stammen som levde i området och döpte om floden till Rio Grande.
På 1700- och 1800-talet kom sedan ryska jägare hela vägen ner till Kalifornien från Sibirien och Ashokawna-floden döptes återigen om, den här gången av europeiska invandrare och nu till Russian River. Som den fortfarande heter.
Russian River-området är en fortsättning på det berömda vinområdet i Napa och Sonomadalarna strax norr om San Francisco. Ett område som grundades av europeiska bosättare och som än i dag har nära kontakter med europeiska vinområden.
Nu på vintern försöker man locka vinälskare ut i vinterkylan som sällan går under 0-gradersstrecket med olika vinprovningar.
Den 17-18 Januari arrangerar man en stor vinprovning på på 100 vingårdar i området och i ett tecken på att det här är Kalifornien så serveras bilförarna inte något vin.
Ett bra sätt att fira Bush-regeringens sista dagar med vin och ost utefter Russian River.
Orsaken för det massiva stöd som den israeliska arméns offensiv mot Gaza åtnjuter i Sverige befor till stor del på att de flesta svenskar inte känner till någonting om Palestina, dess historia eller dess människor.
En hel generation svenskar har uppfostrats att se på Mellanöstern som en fortsättning på Förintelsen i Europa och de ständiga övergreppen mot palestinierna som någonslags hämnd på de för länge sedan döda tyska nazisterna.
Men de senaste åren har allt fler böcker faktiskt publicerats om Palestina här i USA.
Levitt har sysslat med terroristbekämpning på FBI och sedan med underrättelseverksamhet på Finansdepartementet. Hans bok är mest intressant för den bild den ger av hur dagens amerikanska regering ser på Palestina och Hamas. Hela Palestina är, om vi får tro Levitt, genomsyrat med terrorister som utgör ett hot mot Israel och västvärlden.
Varför det har blivit så är inte något som intresserar Levitt. Boken är skriven utan någon som helst förståelse eller sympati för det Palestinska folket. Det här är en klinisk bok om hur Hamas skall krossas. När man har läst den inser man hur Condi Rice ochj George Bush tänker och man inser att det inte finns det minsta framtida hopp för Palestinierna.
Men även i den här vedervärdiga boken finner man små guldkord, som att Hamas faktiskt sysslar med välgörenhet, precis som den Kristna Högern i USA:
According to Islamic tradition, all Muslims are obligated to submit them-selves to God (ibadah) and preach or propagate (dawa, literally “a call to God”) true Islam. The obligation to spread true Islam covers a wide spectrum of outreach activity, from outright proselytizing (which benefits the soul) to charitable giving and social welfare activities (which benefit the body).
To fulfill these social welfare duties, the Islamic endowments (waif, or awqaf in the plural) that are responsible for the upkeep of mosques and holy sites in contemporary Muslim societies also typically manage social service institutions. Throughout the Muslim world, revenue derived from the waqf’s endowed properties and individual donations typically fund “a veritable network of welfare and charitable services (such as schools, orphanages, soup kitchens).” These not only provide for the temporal needs of the population but are also a means of drawing in the people to whom religious leaders want to preach
Det här är en ordagrann beskrivning av dagens Kristna Höger här i USA.
Karl Sabbagh har skrivit en helt annan slags bok om Palestina: Palestine: A personal history som är en bok som måste oversättas till svenska.
Karl Sabbaghs pappa var palestiner som arbetare för BBC, hans mamma Engelska och Sabagh har skrivit en superb personlig bok om Palestinas historia fram till dess utplåning år 1947. För som Sabbagh skriver så var det då som Palestina utplånades.
Få människor idag känner till något om Palestinas historia och värre lär det bli allteftersom palestinierna trängs ihop i de krympande palestinska gettona och det palestinska folket går mot sin oundvikliga utplåning.
Sabbagh visar hur litet vi idag vet om det Palestina som existerade fram till 1947, dess historia under det Ottomanska imperiet, och tar upp samma fråga som har ställt om Förintelsen i Eurropa, varför gjorde inte Palestinierna motstånd mot sin egen utplåning förrän det var för sent?
Han ger oss också en insikt i hur svårt det är att göra oss av med våra rasistiska fördomar: (sid 321)
The Palestinian writer Afif Safich has written:
If I were a Jew or a Gypsy, the Holocaust would be the most horrible event in History. If I were a Black African it would be Slavery and Apartheid. If I were a Native American, it would be the discovery of the New World by European explorers and settlers that resulted in near total extermination.
If I were an Armenian it would be the Ottoman-Turkish massacres. And if I happen to he Palestinian, it would be the Nakba-Catasgtrophe. No one people has a monopoly on human suffering. It is not advisable to try to establish a hierarchy of suffering. Humanity should consider all the above as morally repugnant and politically unacceptable. And humanity is increasingly beginning to express its adhesion to the principle that there is only one mankind and not different kinds of men and women.’
Ord som vi alla borde läsa och begrunda. Tre läsvärda böcker om Palestina som också säger oss mycket om oss själva och om det tragiska palestinska folket.
Man kan undra om det blir Nordpolsisarna eller Palestina som kommer att försvinna först, sanningen är väl att båda försvinner ungefär samtidigt.
Det här är ett fall där så gott som alla politiska partier från den Kristna Högerns Sarah Palin till Barack Obama och Joe Biden i USA för att inte tala om de svenska Folkpartisterna står sida vid sida med de Israeliska “bosättarna”.
Men samtidigt som Palestina smälter under den snabbt utvidgade israeliska koloniseringen, som verkar vara huvudmålet för Bush-regeringens “fredssträvanden” så publiceras faktiskt en del böcker om det döende Palestina här i USA.
Han har skrivit en mycket bra bok som tar upp frågor som systematiskt mörkas i Sverige, för att inte tala om USA, som den här, sid. 116:
Things took a turn for the worse in 2003, when the Israeli parliament enacted a law which,on a renewable temporary basis, prohibits Palestinian residents of the occupaied terrirories who are married to Israeli citizens or Jerusalem residents from acquiring Israeli citizenship or residency status;
thus it denies them the right to live with their spouses and children in Israel or Jerusalem. The law does not affect Jewish residents of the occupied terrories (i.e. settlers) , or immigrant Jewish spouses of Israeli citizens, who are eligible for instant citizenship…
Just dealing with the occupation requires an inordinate amount of work, he pointed out. Palestinians’ interior lives, their personal lives, are policed and regulated by occupation. Makdisi proceeded to read gut-wrenching examples, including a passage about Fareed, a 39-year-old father of two who is stopped for hours at a checkpoint with his family for no reason. Another passage describes Samira’s dilemma as she tries to renew her residency permit to stay in her birthplace, Jerusalem. If she were Jewish she’d be granted immediate residency, Makdisi noted. “One population is being removed and another being moved in.”
Gazans are being starved and no one is talking about it, Makdisi added. Israel refuses to allow the import of paper, ink, and other vital school supplies. One out of three textbooks are missing. West Bank children are rattled by the time they get to school through the checkpoints, and Gazans are so hungry they are unable to concentrate. There is no room in Gaza’s universities for all its young people.
Det är svårt att läsa en sån här bok utan att förlora hoppet för hela mänskligheten. Den Israeliska ockupationen är, som Saree Makdisi visar så vidrig, så rent sadistisk att man snart inser att vi lika gärna kunde befinna oss i 1930-talets Nazityskland.
Och när man frågar vårt eget Forum för levande historia om varför de inte tar upp den här vidriga ockupationen som ju faktiskt är något som svenska skobarn borde känna till så får man inget svar. De verkar inte ha hört talas om Palestina.
Hur Många Gånger Kan Man Döda En Man? skrev Raymond Paredes-Ahlgren i en skakande skildring om sin far som mördades av Augusto Pinochet i Chile. Hur många gånger kan man döda ett folk? Svaret, om vi bryr oss, kan vi se i dagens Palestina, i alla fall om vi läser Saree Makdisis skakande Palestine Inside Out.
Det är svårt att inte röras till tårar över det palestinska folkets brutala och blodiga fördrivning från sitt land under nära 100 år tills de idag lever på svältgränsen i små getton under fruktansvärda umbäranden.
Långt före ockupationen så hade Palestina två stora städer, Jerusalem och Jaffa eller یافا på arabiska. Jag minns hur vi åt Jaffa-apelsiner i min ungdom och Adam Le Bors fina bok “City of Oranges” är den första av fyra nya böcker om Palestina som jag har bestämt för att läsa under de närmaste dagarna. (423 sidor med index)
.
Jaffa var en internationell stad, ett Alexandria i mindre format om man så vill, en stad med en mångtusenårig historia. Men de europeiska kolonisatörerna var inte intresserade av att smälta in i det land de invaderade, de ville bygga en europeisk koloni och resultatet blev Tel Aviv, som från början byggdes som en europeisk stad med inflytande från Bauhaus och andra europeiska stilar och inte från existerande Mellanösternstilar. En parallell till hur de gamla korsfararborgarna byggdes.
Steg för steg har Tel Aviv trängt ut Jaffa precis som Israel steg för steg har förintat Palestina.
Napoleon marscherade in i Jaffa utefter den här gränden.
Men Adam Le Bors bok är inte bitter utan en färgsprakande kulturhistoria som absolut måste läsas av alla som är intresserade av Palestina och Israel. För den enda chans som finns för fred i området är inte en Apartheidlösning, en s.k. “tvåstatslösning” utan en enstatslösning efter Sydafrikansk modell.
Och här hade Jaffa kunnat spela en viktig roll. Men istället för det internationella samhälle som man hade kunnat utveckla blev resultatet ironiskt sätt en spegelbild av nationalstaten Tyskland som många av invandrare lämnade bakom sig.
Jaffa’s transformation from second city of Palestine, the Bride of the Sea as it was known, to a crumbling, semi-derelict and neglected suburb of the Israeli capital, and then its more recent resurrection as an artist’s colony and as a possible model of Arab-Jewish co-existence, is the subject of Adam LeBor’s outstanding City of Oranges. Yet this is no simple book of place. LeBor uses the recent fortunes of Jaffa as a magnifying lens through which to explore the entire knotted history of Israel and Palestine in the 20th century. To take us really close to the action, and to convert the public event into personal experience and the generic circumstance into private emotion, he narrates his account through the lives of six of the city’s resident families, three Jewish and three Arab.
The most telling of LeBor’s details on Jewish methods is his account of the quasi-legal subterfuge by which all confiscated land was handed not to the state, of which Israeli Arabs were citizens, but to an institution called the Jewish National Fund. One of the JNF’s founding articles held that property in its possession was the inalienable property of the Jewish people. Thus Arabs could neither appeal the decision nor apply for compensation. It was a racist land-grab worthy of apartheid South Africa at its worst, and between 1948 and 1990 Israeli Arabs lost almost one million acres. Even in 1950 a Jewish journalist called it “wholesale robbery in legal guise”.
Adam Le Bors bok City of Oranges öppnade mina ögon till hur litet vi känner till om Palestina. Om det skall bli fred i området måste lösningen bli ett multikulturellt och tvåspråkigt Palestina/Israel, en större version av det gamla Jaffa med andra ord, inte en europeisk koloni.
Det finns en intressanta parallell. Kalifornien och speciellt Silicon Valley är som en stor kopia av Israel. Den byggdes också av bosättare som drev ut indianerna och spanjorerna för att bygga en kopia av de amerikanska östkuststäderna.
Men idag blir Silicon Valley alltmer mexikanskt och internationellt. Förhoppningsvis kommer samma sak att hända med Tel Aviv och de andra europeiska städerna i Israel. Jaffa och Adam Le Bors fina bok visar vägen.
Prisjämförelser 
Kan telemedicin på webben hjälpa de fattiga på Hawaii?
Skriv ut inlägget
